23/12 Ha nu en riktigt God Jul!

Det är Julafton imorgon och jag tycker att Julstämmning har smygit sig upp på topp de senaste dagarna. Jag har precis avslutat ett hårt träningsblock med Gunnar Grönlund och det börjar kännas bekvämt på cykeln igen.
   Nu har jag tänkt att ta några lugnare dagar och bara njuta av Julen, tills det blir för mycket av den, tillsammans med familjen.

   Ha nu en riktigt God Jul och mys i värmen med glögg och god mat. Så får ni kika in efter Jul igen för del 2 av säsongen 2010.

16/12 Säsongen 2010 –Del 1

När jag tittar tillbaka på säsongen 2010 så kan jag inte vara mer än nöjd, trots att det finns vissa delar man bara vill glömma. Jag har gjort mina främsta resultat någonsin, kört mina största tävlingar hittills och dessutom fått prova på hur det verkligen är längst upp i cykelsportens finrum med Cervélo TestTeam då jag körde som Stagiare för dem från augusti och till säsongens avslut.

Men säsongen började i Maguns Bäcksteds lag, Continental Team Sprocket Pro Cycling, och jag flyttade över tidigt i våras för att bosätta mig i södra Wales där vi hade vår bas. Vi fick bra träning och jag trivdes ganska bra även om hemlängtan föll på lite då och då. Det är inte jättelätt att bara lämna allt man har hemma för att satsa stort och försöka lyckas i en av världens hårdaste sporter som cykel verkligen är.
   Vi gjorde hård träning som Steve Benton lagt upp till oss och det kändes riktigt bra stundtals. Min uthållighet var kanske inte den bästa efter en kall vinter, som jag spenderade på testcykel, men jag hade bra tryck i pedalerna. Wales är verkligen en backig historia och jag gick framåt som cyklist när det gäller just att klättra även om jag fortfarande inte kan jämföra mig med de bättre.

   Första tävlingen skulle bli GP Lillers (1.2) i Frankrike och det skulle bli hårt! Inte bara för att det var första racet utan även för att jag blev ordentligt magsjuk veckan innan. Jag gick tappade 5kg och innan dess var jag ganska tunn. Jag kom 120km innan benen la ner för dagen.

   Det skulle dröja ett antal veckor innan jag hittade tillbaka till draget och de följande tävlingarna användes till att just ta mig tillbaka snabbare. Det dröjde ända fram tills april då vi körde Route de Adeli Vitre (1.1) i Frankrike innan jag skulle få till ett resultat. Jag gick in som 13:e och sist i en liten grupp men detta eggade mig för att göra något ännu bättre. Några veckor senare var det dags för Storbritannien största endagars lopp – Lincoln GP där jag tog mig in på 4:e plats.

Efter detta följde ännu ett block av Steves träning innan det var dags för FBD Insurance Rás (2.2) på Irland. Väl på Irland så kändes allt bättre än på länge, benen kändes fina och jag hade varit hemma i Sverige för att hälsa på flickvän, familj och vänner som var väldigt viktigt för huvudet.

   Första etappen, av det åtta dagar långa etapploppet, inleddes med full attack och redan efter 12km var jag loss i en grupp som skulle göra upp om etappsegern. Vi lyckades att gå ifrån klungan och korsade mållinjen 1minut och 38sekunder före.

   Dagen efter hade jag riktigt bra ben, plockade tillräckligt med poäng för att ta över ledningen i bergspris tävlingen och var med i en ny utbrytning som verkade gå hem. Men med en hemsk crash i huvudfältet så neutraliserades dagen och min ansträngning var förgäves.

   Tredje etappen var väldigt kontrollerad av ledaren Dan Craven och hans Continental Team Rapha Condor Sharp som höll ihop det. Men på fjärde etappen hände det. Efter en rad attacker kom jag loss ihop med min lagkompis Jack Anderson och tjugo andra. Jag visste att jag var den enda från dag 1 som var med här och det var dags att hålla ihop det ända ner till mål. Och med stumma ben av hård körning så gick det tillslut hem och jag korsade mållinjen nästan 3minuter före klungan. Jag fick dra på mig min första ledartröja i ett UCI etapplopp och känslan var obeskrivlig.

   De kommande etapperna var hårda och vi gjorde så gott vi kunde på vårt 5manna lag för att hålla mig i ledning. Med mycket ansträngning och en släng tur så höll vi ledningen hela vägen till sista etappen. Och på den åttonde och sista sträckan gav Niklas Gustavsson, Jack Anderson, Tobyn Horton och Freddy Johansson mig en perfekt resa fram till de avslutande varven där jag kunde hålla ihop det hela. Jag korsade mållinjen med händerna i luften som vinnare av 2010 års FBD Insurance Rás (2.2) och jag var så lättad och glad över mitt bästa resultat hittills!  

15/12 Mer testfakta om STC Steel

Dagens väder kanske inte är optimalt för att få mer mil i benen, snö och kraftiga vindar på de hala vägarna. Men vi har faktiskt fått till ett par fina utepass den senaste veckan.

   Min Stc Steel har nu gått ca 1000km och jag tycker att det rullar på riktigt bra. Komfortabel ram med bra vinkar ihop med den raka gaffeln, den känns verkligen pigg när man trycker till och man får den härliga "tjong" känslan som man bara kan få av stål. Det är bra jobbat att få fram den! Det enda som håller den tillbaka är när man kommer till en backe då den har något kg för mycket, endel sitter i dubbdäcken och skärmarna.
   Det enda jag har behövt göra fram tills de 1000km är att dra åt styrlagret en gång och smörja kedjan.
   Växlar fungerar kanon och är fortfarande fräsha i hölje och vire trots saltiga vägar. Likadant med skivbromsarna, bra bett nu när de är inbromsade dock gnäller de lite.
   Annars känns det verkligen stabilt, säkert men framför allt väldigt rätt för detta endamålet -Vintercykling. Det kan rent av vara ett bra alternativ för motionären som kör VättenRundan i lagom takt eller som vill få några trevliga mil runt byarna utan att få ont i kroppen eller slita ihjäl sig.

Just nu håller jag på att skriva första delen av hur min säsong 2010 har sett ut i runda slängar så ni har mer än bara test att läsa om när ni tittar in.