23/8 Jag har äntligen fått förtroendet
För några dagar sedan ringde förbundskapten Glenn Magnusson upp mig och bad mig representera Sverige i Tempo VM i Köpenhamn den 21:e September. Jag tackade snabbt JA, detta är vad jag har strävat efter sedan 2009 då jag vann Svenska Mästerskapen i Tempo. Jag blev inte uttagen då men nu äntligen.
   Jag hoppas att min uppladdning är bra nog för att göra något bra där. Det kommer att krävas hårt arbete och en riktigt bra dag den 21:e men jag ska göra allt jag kan för att verkligen göra ett bra race på den snabbåkta tempobanan inne i centrala Köpenhamn.
Nu närmast väntar en veckas träningsläger med laget på hög höjd i Andorra, efter det så blir det ännu ett stort race och då lagets viktigaste för året, Tour of Britain (2.1).

12/8 Tour of Utah 2.1

På andra sidan atlanten bar det av för några dagar sedan. Jag flög tidigt över till London i fredags för att möta upp laget för att sedan flyga vidare till New York och slutligen till Salt Lake City. Detta är min andra gång i USA, för två år sedan var jag i Philadelphia, då för Philadelphia International Championships.
   Det är ganska häftigt här faktiskt, väldigt överdimensionerat och allt är väl tilltaget. Allt från gator och bilar till byggnader och mat gör antagligen att gemene man i USA anpassar sig till måtten.

Tour of Utah är utsätt till USAs hårdaste etapplopp och det kan mycket väl stämma då etapperna innerhåller brutala klättringar (totalt över 10 000h/m), på hög höjd och dessutom så ligger solen på och värmer på det hela till över 30grader.

En 2km lång Prolog startade upp det hela men detta var inte vilka 2km som helst. Banan gick längs rodelbanan i Park City, några mil utanför Salt Lake City, detta berget användes under vinter OS 2002. De 2km som vi skulle köra snittade 10% och det blev mer en fråga om att hitta klättrar benen på linjecykeln än att hitta farten i tempopositionen.

   Jag körde upp på 4min och 32sek vilket resulterade i den övre hälften av åkare med en 43:e plats men riktigt imponerande för dagen var Jack Bauer som klippte till med 4min 15sek, det räckte till en 8:e plats. Vinnaren av prologen var Colombianen Sergio Luis Henao på knappa 4min 6sek.

Etapp 1 avgjordes på en mycket krävande bana om tre varv, totalt 182km. Banan var lite rullande förutom berget vi skulle passera, en 5km klättring och en snittlutning på 10% med vissa delar upp till 12%. Ingen lek och ingenstans att kunna återhämta sig och med +34grader i snitt över etappen så har Tour of Utah skakat ihop en ordentlig prövning.
   Starten gick 11.00 lokal tid inne i staden Ogden, ca 45min bilväg från Salt Lake City. Farten trappades upp ju närmare backen vi kom och väl i backen så sållades det rejält med folk. Jag höll mig kvar i andra gruppen som passerade toppen och väl i botten på utförslöpan som följde så var jag ikapp igen. Detta hände även under andra varvet och allt var mer eller mindre samlat fram till sista varvet, förutom en liten utbrytargrupp som kom allt närmare inhämtning.
   Tredje gången uppför backen var grym! Jag höll mig kvar i övre delen av klungan medans det släppte åkare efter åkare bakifrån. Men med 1,5km kvar till toppen så var det även min tur ihop med tio andra att bli lämnade bakom. Fem man höjde farten och hade nu brytet sig fria och höll faktiskt hela vägen ner till mål. Paul Voss lyckades vinna sprinten i gruppen bakom och tog där med hand om 6:e platsen.
   Jag och min grupp blev tillslut klungan, då vi slogs ihop med andra grupper längs vägen mot mål, och jag rullade in på 39:e plats.

Etapp 2 på 160km skulle bli en att minnas, det var även den plattaste etappen på det 6 dagar långa Tour of Utah. Vi hade redan från början tänkt på att det skulle komma ner till en klungspurt och det hela utvecklade sig på bästa sätt för oss.

   Ett bryt gick efter 20km med sju åkare men vi satt tillbaka och lät de ledande lagen och lagen med bästa sprintrarna ta hand om jakten. Gruppen blev uppåkt efter drygt halva sträckan och en ny grupp om tre gick med Jack Anderson i. Vi satt ännu bättre och vi väntade på att tiden skulle gå. Det var varmt även idag (+35grader i snitt) men benen kändes bra.
   Med 10km kvar så blev Jack och hans grupp inhämtad och då började det riktiga arbetet. Vi hade satt upp spurten för Scott Twaties med mig och Jack Bauer som sista farthållare. Vi smygde med bra hela laget och trots några attacker och crasher så höll vi oss lugna och till planen.
   Med 3km kvar så var vi precis bakom United Healthcares tåg och med 1800m kvar så var det dags. Liqiugas-Cannondales lag försökte komma runt oss och jag bara hörde "Go Go Go" bakifrån. Jag tog mig ut med Jack Bauer på hjul, med Rene Mandri på hans osv., och satte full gas.
   Det kom upp två kurvor innan mål, en med 700m och en med 300m kvar. Jag passerade United Healthcare och Liquigas-Cannondale med hela Endura Racing på hjul och 200m innan första kurvan så passerade jag även sista utbrytningsförsöket, Tejay Van Garderen (HTC-Highroad).

   Jag tog kurvan i över 60km/h och det var precis att det gick. Jack var den enda som lyckades hålla hjulet på mig medans Rene släppte en liten lucka. Jag drog igång på nytt men Jack passerade snabbt och med 600m kvar till mål så fick han en bra lucka. Han sprintade på hela vägen och hela laget kunde se det på håll, Jack korsade linjen som vinnare av etappen medan hela laget sträckte upp händerna längs målrakan för att fira hans vinst, vår vinst!

   Hela laget, förutom Jack Anderson, passerade linjen på topp 50. Jack Anderson blev utsedd till "Dagens mest aggressiva åkare" så detta var verkligen en dag för Endura Racing!

Jack tittar bak efter att jag lämnat över, luckan räcker kompis!

Etapp 3 och etapploppets stora mål för min del, 15,5km tempo. Tävlingen skulle avgöras på Miller Motorsports Park utanför Salt Lake City som låg mitt ute i ingenstans. Längs motorvägen dit passerade vi just Salt Lake, i kanterna stora salt åkrar men själva sjön var betydligt större än jag väntat, kan tänka mig i storlek som Vänern.

   Banan var i stort sett platt och inleddes i utkanten av området och gick sedan in på motorbanan för ett varv. Bred slingrig asfalt blandades med långa rakor precis som man tänker att en motorbana borde vara utformad.

Fort gick det i vilket fall och jag tryckte gasen i botten redan från start, även om jag riskerade att krokna och tappa sekunder. Mitt mål var inte bara en topp 10 utan jag skulle upp på podiet! Att få stå på podiet på en tävling som denna med lag och åkare som deltar vore något speciellt att ta med sig hem från Utah.

   Jag smög runt kurvorna så nära "curbsen" det bara gick och efter bara 6km så åkte jag ikapp killen som startade en minut före mig. Detta var ett högt och bra tempo och jag passerade mellantiden med bästa tid. Jag tryckte på längs banan men med 5km kvar så började det ta emot, benen var bra men det gick bara inte fortare längre. Jag kunde ändå plåga mig runt och med 1500m kvar så tömde jag allt som fanns kvar i reserven.

   Jag kastade både mig och cykeln över mållinjen och stoppades med näst bästa tid för stunden med ett snitt över 53km/h(!)

   Jag satt länge kvar som tvåa bakom Patrick Gretsch (HTC-Highroad) tills hans lagkamrat Tejay van Garderen passerade mållinjen. Det rullade in snabbing efter snabbing som Christian Vande Velde, Tom Danielson (Garmin-Cervelo), George Hincape (BMC) och Janez Brajkovic (Team Radioshack) men jag höll fortfarande tredje bästa tid. Men sen sprack det; Livi Leipheimer (Team Radioshack) passerade linjen och krossade min dröm om en pallplats när han samtidigt tog över ledningen i tävlingen.

   Jag är riktigt nöjd med min prestation men att få kliva upp på podiet hade varit stort. Nästa gång, då jäklar!

Resultat top 15:

31/7 Tour Alsace 2.2

Det hela inleddes med en lagtempo prolog på 4,2km i central Sausheim i sydöstra Frankrike. Vi fick inte riktigt till det på den tajta och tekniska banan men kom ändå därifrån med 4:e platsen i bagaget.

Första etappen var även etapploppets plattaste på 143km med bara ett bergspris. Jag kände mig riktigt bra för dagen och var riktigt sugen på just den röd/vita bergströjan och väl in till backen så klippte jag till för vad allt tygen höll för. Eftersom jag var näst först in så fick jag med mig bra skjuts upp i backen, passerade ledaren men stumnade till fullständigt med 100m kvar och fick se mig besegrad över linjen.

   Det var bara att ta nya tag och jag släpade mig med i dagens stora utbrytning efter bara 40km. Vi körde på ganska bra ihop och jag försökte ge fart till gruppen. Det höll inte undan utan vi blev uppåkta med 20km kvar till mål och det kom ner till en klungspurt där jag rullade över linjen med klungan.

Andra etappen var en backig en på 154km. Jag gick tidigt med i en stor utbrytning för att kunna tjuvstarta lite i backarna innan klungan kom ikapp. Jag och Jack Bauer satt med gruppen och det gick fort men ändå så gick det ihop precis innan roten på den första 8km långa backen och då händer det som jag inte trodde kunde hända. Jag trampar av lilla klingan precis när backen är som brantast. Jag får stanna och byta cykel men när jag väl kommit på en ny och satt mig på rätt höjd så var det bara småflis av klungan.
   Jag klättrade ikapp grupp efter grupp men täten såg jag aldrig mer. Jag hamnade till slut i GruppEtton som samlade ihop ett 60 tal cyklister längs vägen och tog mig imål 20 minuter efter segraren, totalt 110km på reservcykeln.

Tredje etappen var en något plattare historia över 146km och planen för dagen var att föröka skapa en bra situation för Paul Voss som låg bäst till i sammandraget.
   Benen för dagen var inte de bästa och speciellt inte ryggen som var med om en lång dag på fel cykel under gårdagen. Men jag tog mig runt och väl in mot mål så var det plattare än vi trodde. Vi drog på ett uppdragsförsök till Alexandre Blain istället och jag tog över efter Iker Camaño, höll en dryg km innan det var dags för mig att vika ner mig. Alexandre kom in dumt i sista kurvan och det blev ingen sprint, istället blev han blockerad.

Fjärde etappen gick över från Frankrike till Schweitz och tillbaka igen på de 172km av smala vackra vägar som skulle avverkas. Det var en backig bana och runt bergen i Alsace så verkar det inte finnas någon platt mark.

   Vi visste att avslutning skulle vara ganska platt och vi satte upp taktiken för en stor spurt, tills dess så var det bara att spara så mycket energi som möjligt.

   Och väl inne på de avgörnade km så var det verkligen bara att ta i för kung och fosterland. Iker lämnade över till mig och jag grävde så djupt jag bara kunde, försökte passera FDJ som hade ledningen med så hög fart som möjligt och det gjorde vi, lämnade över till Jack som tog de sista 700m innan det var dags för Blain att sprinta. Han gjorde det bra och korsade linjen som 2:a man. Bra lagarbete!

Femte och avslutande etappen var den hårdaste under hela racet. Bara 152km men inte en lugn meter. Första backen kom efter 1,5km och sen var det bara upp och ner hela dagen.
Taktiken var klar, det var dags för Paul att ta så mycket tid som möjligt för att kunna vinna totalt. Han låg en knapp minut efter på 5:e plats inför etappen.

   Vi väntade tills halvvägs innan det var dags, och det behövde mina ben för att komma igång och fungera på ett värdigt sätt. Efter halva etappen så kom också dagens mest kritiska parti, 12km klättring och över 900h/m. Jag gick upp med laget på mitt hjul och satte ett bra tempo, klungan blev mindre och mindre och även om jag bara ville lägga mig ner och andas så fortsatte jag hela vägen upp. Klungan var nere i ett 40 tal åkare och vi hade lyckats, att göra klungan liten. Men det räckte inte här, det var en liten utför innan nästa klättring startade, 15km till men bara 600h/m i etapper, Grand Ballon. Jag satte åter tempo på klungan och väl uppe på toppen så bar det utför, ordentligt.
   Vi ville verkligen få ut något av vad vi lyckades skapa och jag och Jack gav allt vi hade, återigen, för att hålla avståndet bakåt och förhoppningsvis köra in utbrytningen, som gick tidigt under loppet, i botten på backen. Det gjorde vi och serpentinvägarna avverkades i stadig fart med lätt släpp på bakhjulet i några av kurvorna...
   Väl i botten var vi ikapp och det var dags för nästa klättring men här var min dag slut, jag lämnade över till Iker som tog över ansvaret av Paul. Han lyckades att hjälpa Paul fram till dagens sista stigning upp till mål, Ballon d'Alsace. Paul gjorde sitt bästa och trots att han är starkt så kunde han inte gå med de snabbaste. Han slutade på en topp 20 medans jag rullade in sick-sack en bra bit efter.

Ett riktigt hårt race men en väldigt bra uppladdning inför Tour of Utah som startar den 9:e Augusti. Hoppas att detta gör att benen hoppar igång ordentligt.

26/7 Dags för del 2

Då var det dags att sparka igång andra delen av säsongen. Jag har haft uppehåll sedan SM och det inledde jag med en vecka utan cykel. Riktigt skönt att bara ta semester och vila upp kroppen ihop med familjen.

Efter min semestervecka så var det bara att ta tag i livet och börja bygga igen, och bygga var faktiskt det jag gjorde. Jag köpte ett gymkort och tränade med lite vikter upptill mina cykelpass. Något som jag aldrig gjort under säsong innan och det var länge sedan som jag var i gymmet överhuvudtaget. Vi får helt enkelt se om det har gjort någon nytta för mig.
   Jag avslutade mitt tre veckor långa träningsläger tillsammans med Gunnar Grönlund, min trogna träningskamrat och vapendragare. Kanon att snacka lite skit mellan intervallerna och när det verkligen gäller så vill man knappast bli den som blir halvhjulad.

Nu efter en helt tävlingsfri månad så är det dags igen och jag känner mig vädigt motiverad till att tävla. Tour de Alsace inleds i eftermiddag med ett 4km lagtempo och sen är det etapper fram tills på söndag då det avslutas med en riktigt hård bana.

Personiga partners »

Skeppshult

Zone

Thule

Logosoft

RotorBike

2XU Sverige

Team Endura Racing partners »

Endura Equipe
Endura

Giant
Look

MET

SIS
Bont
Tacx

Teva
Sram

Mavic
Fi´zi:k

Pedros
Qoleum
Bike Pure
BottleSport
Continental

Marie Curie