wetterhall.se

Arkiv¦Om mig¦ Cykel¦ Resultat¦ Bilder

Välkommen till wetterhall.se

Senaste nytt:

1/2 Mallorca träningsläger
Jag är just nu nere på Mallorca och tränar med Endura Racing. Jag kan inte begära mycket mer än vad jag har här nere. Vi gör långa pass med intervaller i och det rullar på hela dagarna. Mina timmar som jag har samlat på mig hemma i Sverige under vintern har gett resultat och jag känner mig väldigt bekväm på racern.
   Att dessutom har tränat på saltmoppen istället för på racern under vintern gör att nu när jag väl sitter på den igen tycker det är fruktansvärt kul! Första turen på teamhojen, Giant Advanced SL 0, gjordes i helgen och hej vilken hoj! Att vi har haft mestadels bra väder och på de fina vägarna runt om här på ön gör det ju inte sämre direkt och dagarna avslutas med en välbehövd massage innan det är dags att ladda om för morgondagen.

   Laget känns också det starkare än i fjol och det med en bättre sammanhållning oss emellan. Så nu är allt byggt för en bra säsong 2012, det gäller bara att hålla i med all träning och sen bara ge den 100% på tävlingsdagarna så kan det nog bli bra det här.

Första start blir här på Mallorca på söndag då Challenge Mallorca startar...

Foto: Joulze Dymond/Endura Racing

21/1 Mallorca
Efter en snabb och fin vinter med bra timmar i tanken så är det redan dags för det inledande träningslägret med Endura Racing. Jag har haft kanon sällskap på hemmaplan med Gunnar Grönlund och Matthias Wengelin som träningskamrater och det har gett mig en bra grund.
   Men nu är det dags att trappa upp lite till, lägga i en extra växel, sätta sig på racern igen och med två veckor till med träning så ska jag göra tävlingsdebut för 2012 på Mallorca Challenge. En serie 1.1 tävlingar i fem dagar nere på Mallorca, hoppas jag hinner komma in i det hela tills dess.

Bilden kommer från vår Team Launch som hölls inne i centrala London förra helgen då jag var där över dagen på en snabbvisit. Kul att träffa grabbarna igen och lära känna de nya som dragit på sig den svart/gröna Endura tröjan. Ett starkt lag på pappret, alla möjligheter finns för ett bra år 2012.

Foto: Joulze Dymond/Endura Racing

16/1 Säsongsresumé - Del 4
Efter SM så tog jag ett mycket välkomnat break, jag har aldrig haft det mitt i en säsong tidigare men det var dags. Efter drygt fem månaders intensivt tävlande så tog jag en hel vecka av cykeln. Spenderade värdefull tid med familjen och bara (försökte) ta det lugnt. Det blev så lugnt som möjligt och den enda cyklingen jag gjorde under veckan var en tur på min Skeppshult med Nova bak och sällskap av Malin när vi cyklade och plockade jordgubbar.

Efter veckan så blev det ett ordentligt hårt träningsblock och jag kände att det hade gjort nytta. Jag gick på tävlandet igen på Tour Alsace 2.2 i Frankrike, en mycket hård tävling med gott om höjdmeter. Vi hade en bra vecka även om min uppgift var att hitta tillbaka till tävlingsbenen igen. Vi körde till oss en 4e plats under det inledande lagtempot och sedan gjorde vi ett härligt spurtuppdrag till Alexandre Blain under fjärde etappen och han knep 2a platsen.
   På den avslutande och femte etappen visade vi på gott lagarbete igen och vi avverkade lag på lag uppför de hårda klättringarna i området, en perfekt uppladdning inför kommande tävling i USA.

Foto: Joulze Dymond/Endura Racing

Tour of Utah 2.1 var ett av mina största mål under säsongen. Utsett till USAs hårdaste etapplopp med sina brutala klättringar på drygt 10000 h/m totalt och dessutom på hög höjd. Vi bodde i OS byn Salt Lake City som arrangerade vinter-OS 2002. En fin stad och en riktigt bra arrangerad tävling där många av världens bästa cyklister/lag var med och körde.
   Vårt bästa resultat var Jack Bauers vinst på andra etappen när jag ledde ut honom till den näst sista kurvan (som skulle bli den avgörande) och med 600m kvar så var jag klar och vek ut och Jack tog över med sitt superdrag.
   När jag vänder mig om för att se vad som hände bakom så var det tomt. Jag hade passerat spetsen på klungan med 900m kvar till mål och i den avgörande kurvan så gick det så fort att hjulen skuttade i sidled, jag kunde inte med att bromsa... Jack var den enda som satt kvar och med luckan så räckte det ända in i mål, vilken avslutning!
   Mitt bästa som jag tar med mig från Utah är min 4e plats på tempo-etappen som hölls på Miller Motorsports Park dagen efter Jacks bragd. 15,5 km skulle avgöras och det var varmt, riktigt varmt för dagen och tempen visade en bra bit över +30c grader. Banan passade mig som handsken; platt, lite teknisk och många snabba partier! Jag åkte in på tiden 17min 51sek och den räckte till en 4e plats i det startfältet, nära pallen men än närmare att petas ner till 5e av Cristian Vandevelde (Garmin - Cervélo).
   Vi flög hem från Utah med en skön känsla allihopa i laget, en riktigt bra vecka i riktigt bra sällskap.

Efter tempoloppet i Utah så ringde telefonen, det var förbundskapten Glenn Magnusson som frågade om jag var intresserad av att köra VM. Jag tackade snabbt ja och detta var något jag väntat på länge, jag skulle få köra VM!

   Allt jag gjorde efter samtalet byggde på så bra form som möjligt till just den 21 september då VM tempot skulle gå. Jag var hemma en längre period igen och tränade mycket tempospecifikt men ändå inte så jag glömde bort linjecykeln.

Jag blev inbjuden av 2XU till att köra Tjörn Triathlons lagstafett ihop med simmaren Tim Arnesen och löparen Fernando Denis. Med tanke på att jag endast skulle köra cykelsträckan á 89km på tempocykeln så tackade jag ja, en kul träningsdag med full tempoutrustning på avstängda vägar.

   Det blev en kanon tid och en välinvesterad sittställningstid, jag körde de 89km på 1timme 51min och det i spöregn. Vi vann tävlingen totalt och jag satte nytt rekord på cykeldelen. Skoj!

   Jag åkte tätt därefter ner till nord-östra Spanien för träningsläger inför stundande Tour of Britain 2.1 med Endura Racing. Där blev jag istället av med all bra form jag lyckades bygga upp inför och det med en matförgiftning. Jag blev lätt men på fel sätt och istället för träning blev det återhämtning.

Foto: Joulze Dymond/Endura Racing

När väl Tour of Britain 2.1 startade så var jag tillbaka igen med energi i kroppen. Detta var mitt sista race inför VM och lagets höjdpunkt på året. Vi körde bra även under denna veckan och lyckades med några fina prestationer, bl.a. Ian Wilkinsons 2a plats på fjärde etappen och min egna satsning, 6e plats på det 8,8km långa tempot mitt inne i centrala London. Det kändes som tempobenen började infinna sig...

Jag flög direkt över till Köpenhamn som arrangerade VM och med slutet på Tour of Britain på söndagen och VM-tempot som gick på onsdagen så fanns det inte mycket tid för återhämtning. Jag hoppades att det skulle räcka och det är antingen eller om det blir bra eller dåligt så tätt inpå ett hårt etapplopp.
   Det slog inte riktigt som jag ville men det berodde nog på att jag var fruktansvärt nervös och inte riktigt fick till det på dagen, det resulterade i att jag inte åkte så fort som jag hoppats på. Jag var inte bättre! Jag slutade på en besviken 37e plats långt efter den suveräna Världsmästaren Tony Martin.

Foto: Jahn Ekman

Jag åkte hem direkt efter och ville helst bara få säsongen överstökad men det var två starter kvar, Paris-Bourges 1.1 och Chrono des Nations 1.1. Paris-Bourges var en riktigt bra dag och jag var med i mixen från början. Klungan sprack av i ett kantvindsparti och vi var 35man kvar i förstagruppen när jag punkterar och tvingas stanna. Men karavanen var inte bakom och neutralservicen var för slö och gav mig ingen hjälp tillbaka till fronten igen, jag klev av...
   Chrono des Nations har jag kört två gånger innan och det är verkligen en bana för de som har god form och humör. Det blåser alltid friska vindar i Les Herbiers, den lilla byn utanför Nantes i Frankrike. Den 48km långa banan bjuder på allt från tekninska partier till rullande landsvägar -En riktigt bra tempobana. Många starka pojkar var där och min tid räckte till en 16e plats, något lägre än jag hoppats på men ändå en ok avslutning på en lång säsong.

Foto: Joulze Dymond/Endura Racing

Jag har räknat ihop det hela till drygt 80(!) tävlingsstarter över de nio månaderna, i en rad olika länder och kontinenter. Ett år som jag har många glada minnen och fina resultat ifrån och det känns som jag har tagit ett kliv, speciellt på temocykeln. Nu är det bara att blicka fram emot en ny säsong under 2012 som inleds på Mallorca om lite drygt två veckor. Tiden flyger!

12/1 Säsongsresumé - Del 3
Då är vi framme vid den tredje delen av min fyra delar långa säsongsresumé, när man sitter och skriver om säsongen 2011 så börjar jag verkligen förstå hur mycket jag tävlade. När man är uppe i det så gör man tävling efter tävling och pikar inför det viktigaste utan att tänka på hur många starter man egentligen gör. Där emellan så håller man en hög lägsta nivå helt enkelt, - Betydligt svårare än det låter...

Efter Olympia Tour så hann jag bara hem till Skara för att packa om väskan innan det var dags för nästa äventyr, Estonian Cycling Weekend som består av två stycken UCI 1.1 race. Väldigt bra arrangerade tävlingar som lockar mycket publik från både Tallin och Tartu.
   Vi lyckades bra och fick in Alexandre Blain som trea under första dagen och sedan Rene Mandri som tvåa under dag två, mycket passade eftersom han är född och uppväxt utanför Tartu där tävlingen kördes.

   Tävlingshelgen avslutas med ett sedvanligt Gran Fondo med tusentals cyklister av skiftande form och material men som alla bjuder upp till kamp, ett rent slagfält kan man sammanfatta det, en skön mix av proffs till hobby cyklister.

Foto: Joulze Dymond/Endura Racing

Vi drog sedan direkt vidare från det platta Estland över genom Sverige och sedan in till Norge för just Tour of Norway UCI 2.2. En tävling som jag har goda minnen från under fjolåret. Jag vann ju första etappen upp till Geilo men hela arrangemanget hade dragit söderut och låg betydligt närmare Oslo under hela veckan, med nya bansträckningar.
   Norge bjöd på superväder och snabba dagar. Vi i Endura Racing satte oss i en dum sitts redan under första dagen och fick slösa mycket dyrbar energi för att hämta in en stor utbrytning som vi hade missat. Detta satt sedan i under veckan men vi lyckade riktigt bra som lag ändå även om mina egna resultat blev lidande. Jack Bauer stod för en stark prestation under etapp tre och blev just trea när vi tågade med hela laget inför den avslutande målbacken, detta blev en perfekt möjlighet för Johan Lindgren (CykelCity) som överraskade Bauer med en attack och vann etappen.
   Iker Camaño, vår starka spanjor, stod för en annan överraskningsattack på följande etapp. Med 1km kvar så bryter han sig loss och håller hela vägen in över linjen, riktigt gott med en seger till laget efter slitet under veckan.
   Men jag var inte riktigt nöjd med detta utan var tvungen att prova något under den sista och avslutande femte etappen eftersom jag kände att benen var med mig. Jag satsade allt på ett kort och gjorde en superhård km 0 attack. Direkt när starten släpptes fri gav jag 110% och det tog bara några km innan jag fick med mig en grupp om 12man. Samarbetet var ok men jag lyckades att splittra gruppen framemot slutet av den 180km långa etappen in mot Oslo ner till fyra. Men det ville sig inte riktigt utan vi blev ikappåkta med 20km kvar till mållinjen inne på de avslutande småvarven, typiskt men väl värt en dag i utbrytning.

Vi är nu framme vid sista tävlingen inför Svenska Mästerskapen och det var Boucle de la Mayenne UCI 2.2 i Frankrike. En tävling som jag blev inkastad i för att jag visat bra ben det sista.
   Det var dags att göra lite resultat för mig själv och tävlingen inleddes med en teknisk prolog över 4,5km som jag prickade in fint. Med endast några tiondelar blev jag slagen och bokfördes för en andraplats för dagen, så nära men ändå så långt ifrån! Jag försökte sedan hårt under de följande linjeetapperna och hade verkligen laget till hjälp. Var ute på en fin utflyckt under näst sista etappen och var ledaren på vägen fram tills de sista 12km innan det var över och klungan blev samlad.
   Men med tajta marginaler och mycket bonussekunder i de täta klungspurterna så puttades jag ner till en total 6:e plats när etapploppet var över, men ett gott kvitto på benen inför SM...

SM som återigen hölls ute på Sollerön utanför Mora i Dalarna. Ett ställe som gjort mig så besviken året innan när jag skulle försvara min mästerskapstitel i tempo. Men nu var det dags för revansch och speciellt för min egen skull!
   Tempot över 50km var hårt, banan är död och lite rullande med en endaste lång raka ut med vändpunkt och tillbaka samma väg... Jag lyckades pricka en bra dag även om det inte var min bästa och det tog mig upp till tredje bästa tid för dagen efter mästare Gustav Larsson (Saxo Bank - SunGard) och silvermedaljör Thomas Lövkvist (Team Sky). Det kändes riktigt bra att förbättra så mycket från året innan över samma sträcka...

Linjet var däremot en stor besvikelse, inte bara för mig. Sollerön bjöd på klassiskt midsommarväder och det var så kallt och regnigt att man knappt kunde känna bromshandtagen emellanåt. Det gick iväg en på tok för stor grupp under första varven och eftersom de stora lagen var representerade så var det nöjda och glada miner i klungan. TYVÄRR så var även jag kvar i huvudfältet, dock med de två största grabbarna.

   Jag, Thomas och Gustav var de tre under de två avslutande varven som var kvar och som verkligen ville köra tillbaka det hela men sträckan var för knapp. Vi hade inte tillräckligt med kraft att ta in den stora gruppen även om vi hämtade in många och tidsavståndet krympte snabbt. Det blev en miss och med 5km kvar så var det fortfarande över en halv minut upp till täten, där gav vi upp för det var inte lönt... Det blev inte vad någon av oss hade tänkt, vi hade försökt men förgäves. Shit happens!

Foto: Joulze Dymond/Endura Racing

4/1 Säsongsresumé - Del 2
Då har vi inlett ett nytt år och jag hoppas att både julen och nyårsfirandet har varit bra. Vädret är minst sagt fint ur en cyklists ögon och det samlas bra med mil inför kommande säsong, känns riktigt skönt med tanke på att förra året vid samma tidpunkt hade vi en dryg halvmeter snö och kallt.

Säsongsresumén fortsätter där vi slutade förra gången, efter Tour de Normandie. Nästa upp var Cinturón Ciclista Internacional Mallorca (2.2) och vi var taggade efter segern i Frankrike. Etapploppet inleddes med en prolog över 7,1km på strandpromenaden utanför Palma de Mallorca.
   Jag fick till ett ok race och prickade in en 8:e plats inte långt ifrån pallen men redan på kvällen så började jag må riktigt illa. Jag hade åkt på magsjuka deluxe och närmaste natten blev en plåga. Jag samlade ihop mig och ställde ändå upp dagen efter men kom inte längre än halvvägs upp i Puig Major innan jag tvingades kliva av.

   Det tog dagar innan jag var ordentligt på benen igen efter den dumma ansträgningen. Men laget klarade sig bra utan min hjälp och vi vann lagtävlingen samt totalen med Iker Camaño (andra på raken).
   Jag åkte direkt vidare till Frankrike och försökte att äta tillbaka mig i form igen. Det var dags för de tre endagars loppen Paris-Camembert, Tour de Finestrée och det omtalande grusvägsrallyt Tro Bro Leon, alla UCI 1.1. Jag hade precis kommit in i cyklandet igen och det gick bra under kortare pass men under tävlingarna fungerade jag enbart som hjälpryttare.

Foto: Joulze Dymond/Endura Racing

Jag fortsatte min turné norr ut och till tävlingen Tour Doon Hame, lagets hemmatävling då den går i Skottland. Jag var tillbaka i bättre form igen och det kändes som jag hade lite mer att ge. Vi gjorde en bra tävling men lyckades inte hela vägen. Vi fick in Jack Bauer på en tredje plats totalt och vinnare av bergströjan medan jag slutade på en total tionde plats.

Det var äntligen dags att åka hem en sväng och det är alltid skönt att packa ur väskan hemma igen efter en period ute i europa. Men bara veckan efter så åkte jag vidare och nu var det dags för Polen och Szlakiem Grodow Piastowskich (2.1).
   Andra gången jag har tävlat i Polen, det går långt mellan gångerna, första gången var under MTB EM 2004 som junior. Det var en väldigt hård tävling och med mycket inhemska åkare som ville visa, som man aldrig tidigare sett, så blev det bra jäkla hårt under de tre etapperna. Iker placerade sig bäst så det var upp till oss att skjuta fram honom så gott de gick. Han slutade på en fjärde plats totalt och ännu en bra vecka för laget.

Foto: Joulze Dymond/Endura Racing

Tiden mellan Polen och kommande Olympias Tour (2.2) i Holland gick fort och det kändes som trycket i benen äntligen var tillbaka. Jag lyckades att klämma in min första start i Sverige och det på Scandinavian Race (1.2) i Uppsala och då för landslaget, kul att tävla på hemmaplan. Vi körde för Jesper Dahlström som har det bästa klippet i spurten och fick in honom som sjätte man på den platta banan.

   Jag flög ner till Holland och Olympias Tour som är känt för sina otäcka vurpor, som skrämde upp mig ordentligt. Och mycket riktigt, redan på första etappen så var det folk i ambulansen och åtskilliga crasher, det går helt enkelt okontrollerat snabbt på alldeless för smala väger, lägg också till en fruktansvärd kantvind så är det ett recept på en bra soppa...

   Jag höll mig som tur var på hjulen genom hela loppet och mitt bästa blev en fjärde plats på det 12,1km långa tempot under femte etappen. Jag slutade som 14:e man men något som var än bättre var Jack Bauers 2:a plats sammanlagt, grymt flyt för laget under denna perioden!

Foto: Joulze Dymond/Endura Racing

25/12 Ha en riktig trevlig helg!
Jag önskar er alla en riktigt trevlig julhelg och ett riktigt gott nytt 2012! Jag har tänkt att ta det lugnt och mysigt över jul för att senare jaga timmar igen för att komma i lite form tills februari. Det kan nog komma till pass.

Sköt om era nära och kära, finns inet bättre än att ha lite tid av med dem!

3/12 Säsongsresumé - Del 1
Året drog igång med nytt stall, efter min tid med Cervélo TestTeam under hösten 2010, nu med kontrakt i brittiska Endura Racing. Ett väldigt seriöst och drivet Continental lag, många nya ansikten och med ett seriöst upplägg kändes det helt rätt.

   Vi träffades första gången under träningslägret i Girona och eftersom en av cyklisterna som var uttagen till tävlingen Tour de San Luis i Argentina blev sjuk så fick jag snabbt frågan om jag ville ta hans plats. Jag tackade ännu snabbare ja och biljetterna bokades om. Efter en dryg veckas träningsläger bar det av direkt mot varma Argentina och min första start för året. Ett riktigt häftigt race med bra organisation och min första gång i Sydamerika.
   Första tävlingsdagen för året blev alltså 17e januari och min tidigaste någonsin men jag hade fått många bra testcykelpass i mig under den kalla vintern och med några bra pass även i Girona på racern så kändes det inte helt ovant att tävla. Jag åkte därifrån med en 4e plats på 5e etappen efter en lång utbrytning och med målgång på toppen av stigningen Mirador del Sol.

Efter Argentina fick jag några goa dagar hemma i Sverige innan det var dags att flyga över till London för presentation av laget, ett jäkla pådrag och ett jätteintresse för Endura Racing. Det visar verkligen vilken "innesport" cykel börjar bli i Storbritanien.

   Tätt därefter körde vi Tour de Mediterranean och efter det Tour de Haut Var, även de som Tour de San Luis med UCI 2.1 status och riktigt bra lag till start. Jag fick mitt huvud ganska rejält insparkat under de två etapploppen men gjorde ett bra jobb för laget och kom därifrån med ganska bra tryck i pedalerna.

Jag struntade i att flyga hem efter de två franska tävlingarna och beslutade mig istället för att bli kvar i Girona, eftersom vädret i Sverige inte direkt var racervänligt för tillfället, de tio dagarna som återstod till Vuelta a Murcia (2.1) i södra Spanien.
   Jag samlade ytterligare bra mil på vägarna och fick några bra omgångar över den hårda klättringen Rocacorba, där jag som mest klämde 4varv under ett och samma pass, ren och skär dumhet i och för sig!

   Vuelta a Murcia kom och med åkare som Contador, Sastre, Menchov, Zabriskie, Vande Velde och Froome på startlinjen så skulle det gå undan. Jag hade äntligen fått en tempocykel och lyckades med den klämma till med ett riktigt bra tempolopp och slutade som 7e man efter etappen, kul att hitta tempobenen efter vintern!

Det hade blivit en intensiv start på säsongen och antalet tävlingsdagar i bagaget gjorde att jag kände mig mer och mer med i matchen. Endura hade råd att flyga mig från Sverige och med Nova som håller på att växa så känns det väldigt skönt! Att spendera tid hemma är mycket värt och har fått mig att må bra under året. De båda var faktiskt nere och hejade på mig under Vuelta a Murcia innan vi flög hem tillsammans för en dryg vecka i Sverige.

Tiden till sju dagar långa Tour de Normandie (2.2) gick snabbt och jag var snart på resande fot igen. Det var en mindre trevlig resa ner till och genom Frankrike men väl framme i Caen kunde jag pusta ut. Tävlingen inleddes med en prolog som inte gav mig utdelning men som vanns av en annan svensk nämligen Tobias Ludvigsson, Team CykelCity.
   Mina ben hoppade igång dagen efter och jag gjorde ett ordentligt försök till att ta etappsegern, en solo-attack med 27km kvar till mål. Men det höll inte hela vägen utan två andra åkte upp mig med 3km kvar -Och nej, jag hade inget kvar att ens försöka vinna en spurt med men korsade ändå linjen som 3e man.

   Det var länge tajt om vem som axlade ledartröjan och jag var bra nära i tid, det var dags att lägga korten på borden och det på 6e etappen. Jag lyckades bryta mig loss med två andra och vinna ett av de två bonussekundsspurterna á 3sek. Detta satte mig i ledningen på vägen och med en helt platt banprofil så skulle inte min ansträngning förstöra för mig men surprise! En superbrant backe kom efter att jag hade blivit uppåkt och jag ihop med en stor del av klungan blev lämnad bakom, den gula tröjan var ett minne blott!
   Alexandre Blain visade vart skåpet skulle stå och lyckades istället att ta över tröjan inför den sista etappen och på något sätt lyckades vi hålla ihop det in till mål trots att vi tappat två av våra cyklister under veckan, starkt och väldigt viktigt för moralen i laget. Vi kan vinna!

Foto: Joulze Dymond/Endura Racing

18/11 Då smyger vi igång igen
Det var en dryg månad sedan jag avslutade min säsong nere i Frankrike och med tävlingen 1.1 Chrono des Nations. Jag har sedan dess tagit det lilla lugna och spenderat mycket tid med familjen samt att vi hann med en sväng över till grannlandet Norge.

   Nu har jag plockat fram min svenska stål-hybrid från Skeppshult, STC Steel, igen och klätt den med skärmar och tillhörande dubbdäck. Så nu äntligen är jag kittad för vintern, har även hört att ett packet vinterkläder är skickade från Endura i Skottland så allt verkar vara på sin plats.

   Jag har smugit igång redan denna veckan mest för att jag inte kunde låta bli längre och det känns helt rätt. Nu är det bara att hålla tummarna för att vintern håller i sig som den nu har börjat, milt vill vi ha!

Till helgen kommer jag att vara på Svenska Sportmässan i Jönköping, gamla cykeldagarna, och då åter i Skeppshults monter. Vi ses!

Foto: Joulze Dymond/Endura Racing

22/10 Chrono des Nations 1.1
Så avslutade jag säsongen 2011, nere på Chrono des Nations i byn Les Herbiers utanför Nantes i Frankrike, i söndags. Den lilla mysiga byn som axlade första etappen av Tour de France i somras. Tempo-tävlingen som går årligen var nu uppe i sin 30:e (!) upplaga, en by som är mindre än Skara, och som drar världsnamn inom disciplinen varje år.

   Banan som mäter 48km är riktigt fin, har lite av varje och med sina långa dragande backar blir den riktigt hård. Frankrike bjöd på sitt bästa höstväder och vi hade 18grader, strålande sol och svag vind.
   Sista tävlingen för året och det var bara att göra det bästa av det hela. Jag ville ha revansch på min VM start och jag la upp det så bra det gick för att göra mig själv rättvisa. Jag fick till en bra start och det rullade på bra fram till jag passerade skylten 25km kvar. Då började det nypa ordentligt i benen och det vänstra började domna bort. Jag försökte att sträcka ut innan de få kurvorna som var kvar men tappade tid ner till målet. Lyckades dock köra ikapp Dimitri Champion (Ag2r), som startat 2min före mig, inom de sista km men min tid räckte bara till en 16:e plats.

   Vann gjorde Världsmästaren Tony Martin (HTC-Highroad) lekande lätt när han slog vår svenske tempohäst Gustav Larsson (SaxoBank-SunGard) som tog andra platsen med över 2min. Mer än imponerande...!

Nu är säsongen slut för detta året och sedan min start i Argentina i mitten av januari så har jag över 80 starter. Det har varit ett kul år och framgångsrikt både för mig och för laget.

   Jag kommer att fila på en säsongsresumé men den kommer nog att dröja ett tag till. Nu ska jag ta vara på en lugnare period i svenska hösten med familjen innan det är dags att börja bygga inför 2012.

Over and out.

Foto: Joulze Dymond/Endura Racing

3/10 Tour of Britain 2.1, Tempo VM och Vista
Senast jag skrev var innan jag skulle åka över till det viktigaste racet för laget för året, Tour of Britain. För mig handlade det om att stötta laget och att försöka klämma till ett bra tempo på sista dagen som en bra uppladdning inför VM i Köpenhamn.
Sagt och gjort, jag gick in i det 8 dagar långa etapploppet med gott humör och bra ben. Det var riktigt bra lag på plats när Stor Britanniens största etapplopp skulle köras. Lag som Team Sky, HTC, Rabobank och Garmin-Cervélo hade skakat ihop riktigt bra lag och skickat över till starten i Skottland. Det var ordentligt blåsigt i början av veckan och så illa att de ställde in andra etappen på grund av stormvindarna.
   Mina höjdpunkter under veckan var min 6:e plats på det 8,8km långa tempot inne i centrala London och min långa utbrytning på femte etappen där vi var 13man som bröt oss loss efter 50km och som jag lyckades slita ner till 4man med 25km kvar. Men det höll inte hela vägen fram till mål utan klungan hämtade in mig med 15km kvar på den 200km långa etappen.

   Andra bra prestationer i laget under veckan var Ian Wilkinsons andra plats på sjätte etappen och Iker Camaños sjunde plats i sammandraget, förutom all representation i utbrytningar under veckan.

Detta var allstå sista preppet för VM i Köpenhamn och det skulle verkligen bli antingen eller om jag skulle ha ben under onsdagen då VM Tempot skulle köras. Det var bara två heldagar emellan och jag hoppades på bra återhämtning inför den 46,5km långa tävlingen.
   Men inget föll hundra på plats när det väl skulle presteras och även om grunddraget var helt ok (för att vara Alexander Wetterhall och inte utomjordingen Tony Martin som vann) men när jag väl skulle trycka på och öka så fanns det ingen mer växel, hur mycket jag än försökte så gick det bara inte fortare. Loppet som jag längtat efter sedan jag vann SM 2009 blev mer en stor pina och med mitt snitt på 47km/h bokfördes jag för en blygsam 37:e plats, något som jag hoppats betydligt mer på.
   Det tog hårt men det var verkligen en häftig upplevelse att få vara på plats inne i centrala Köpenhamn med den publiken som var på där och de som satt hemma i TV soffan och hejade, tack för all support och nästa gång går det förhoppningsvis bättre!

Efter VM så åkte jag hem, tog några dagar helt av och försökte hitta tillbaka ut på cykeln igen och efter några pass så lättade det. Jag tränade med Matthias Wengelin som var nere i Skara och med allt MTB snack mellan raderna så blev jag motiverad till att köra sista tävlingen för året i Sverige, den klassiska tävlingen Vista Mountain.
   Jag letade fram min gamla tävlingscykel som jag hade då jag började cykelgymnasiet 2002. Monterade mina Look landsvägspedaler, pumpade däcken och gaffeln och sen var det dags för tävling. Jag tränade några varv på banan innan start och det kändes minst sagt ovant, det var ju ändå över ett år sedan jag satt på en mtb senast och då var det Bockstensturen i Varberg.
   Jag kom efter i starten men efter bara ett varv så hade jag tagit mig upp på 3:e platsen och jagade Tomas Kristoffersson och Matthias Wengelin. Jag kände hur jag tappade inne i skogen men väl på de få gruspartierna så tog jag in på Tomas som jag kunde se framför. Jag passerade Tomas på tredje varvet men Wengelin var det inget att göra något åt. Jag gick korsade mållinjen som 2:a, något förvånad över min positiva prestation. Riktigt rolig var det att göra något helt annat, något helt annat som jag höll på med på blodigaste allvar för 3år sedan.

Nu är det bara två tävlingar kvar för året, Paris-Bourges den 6:e Oktober och Chrono des Nations den 16:e. Säsongen som startade redan 17:e januari i Argentina är efter det över för denna gången.

Foto: Jahn Ekman