10/5 Vuelta a la Comunidad de Madrid 2.1
I helgen var jag nere i Madrid för att köra två dagar Vuelta a la Comunidad de Madrid. Förhållanderna vad betydligt bättre än för tre veckor sedan så vi slapp både snö och regn och de starkaste vindarna men de hade fortfarande ordentliga banor att bjuda på under helgen.

Tävling startade upp med ett 8km långt tempo inne i centrala parken i Madrid. En backig och kurvig historia på dålig asfalt. Jag kände mig ganska bra för dagen även om jag kände att pollen påverkade mig något. Benen svarade under uppvärmningen och nu skulle det bli åka av!
   Jag laddade fullt som vanligt men i en av kurvorna gick det för snabbt när jag kom lite ur linje och där var det givetvis lite lösgrus över asfalten. Cykeln kastade snabbt upp på tvären men på något sätt så styrade jag upp situationen och kunde fortsätta. Det tog några minuter igen innan jag kom in i rytmen men jag trummade på bra ner mot målet. Jag slutade på en 12e plats trots insidenten med några ynka sekunder upp till topp 10 men för att vinna hade jag behövt vara betydligt snabbare.

Foto: Joulze Dymond/Endura Racing

Söndagens etapp var en ordentlig prövning med 4000h/m att klättra över de 182km längs vägen mot målet upp till toppen på 1800m höjd.
   Jag ville verkligen vara med i mixen så länge som möjligt och benen svarade riktigt bra under de inledande kat.2 och kat.3 stigningarna. Jag skarvade upp till dagens utbrytning efter 50km och höll mig kvar så gott det gick. Men efter 120km så gick det inte längre och jag fick släppa i en av de 10km långa klättringarna och klungan hämtade in mig några km senare.
   Jag stannade kvar i det som var kvar av klungan tills vi kom in i den avslutande backen upp mot mål, andra och sista gången uppför den 10km långa backen. Attackerna avlöste varandra och i-och-med detta så sprängdes klungan i bitar. Jag tog mitt eget tempo upp till målet och korsade linjen som 44a. En riktigt hård dag på jobbet men det känns som jag tacklar bergen bättre och bättre. Alltid kul att se framsteg...

Foto: Joulze Dymond/Endura Racing

15/4 Vuelta Castilla y Léon 2.1
Jag flög från Skottland och Tour Doon Hame i förhoppning om att vädret i vilket fall skulle bli betydligt bättre i Spanien. Men Skottland bjöd bara på ett smakprov av vad vädret under tre dagar långa Vuelta Castilla y Léon hade att erbjuda. Regn, snö och hagel och flera minusgrader skulle vi bli utsatta för och inte minst en stark vind!

Första etappen var en 159km lång loop med start och mål i Salamanca. Detta var etapploppets bästa dag vädermässigt och min enda dag med ett uppdrag, jag skulle vara med i utbrytningen.
   Det blåste riktigt hård kantvind under de inledande 40km och de sprack av flertalet gånger men kom tillbaka igen. Men strax efter 40km så lyckades jag pricka en grupp som fick lite andrum, efter många försök. Vi var fyra stycken som satte hög fart och vi lyckades bygga upp ett avstånd på 7min(!) som mest.
   Vi passerade dagens enda bergspris och efter att vunnit bergatröjan i Tour Doon Hame så ville jag verkligen lägga vantarna på ännu en. Men jag tabbade mig lite i sista knäppen och passerade linjen som trea. Vi fortsatte att tuffa på så gott det gick men det var nu bara tre av oss som ville hela vägen. Vi gav ordentligt med gas i den hårda motvinden de sista 50km som återstod men nu började minuterna till klungan att ticka ner snabbt.
   Med bara 10km kvar så hade vi bara sekunder till godo men jag ville inte ge upp än, så jag fortsatte att gasa och tillslut när de andra var klara så attackerade jag för att försöka hålla ut lite längre. Men i den starka vinden så är ensam långt ifrån stark och klungan jagade in mig med 4km kvar till mål!
   Det blev en klungspurt som vi la upp för Russel Downing och han gick in på 8e plats medan jag kom i på samma tid längre ner i fältet.

Under andra etappen fick jag sota för min långa utbrytning och jag fick en hård dag. Denna etappen var betydligt mer kuperad och det i kombination med regn, hagel och stark vind gjorde min dag till en ren överlevnad. Jag gjorde vad jag kunde för laget innan jag tvingades släppa klungan efter 80km under den 158km långa etappen.
   Jag gjorde sista halvan ihop med ytterligare ett 50tal cyklister som gått mitt öde till mötes, två av dem från gårdagens utbrytning...

Tredje etappen och etapploppets hårdaste, mycket klättring och högsta punkten på 1875m ö/h. Det var nära att denna 174km långa etappen inte skulle bli av p.g.a. att man inte kunde garantera säkerheten på banan. Det var mycket snö över bergen och på topparna -5grader.
   Starten blev av i vilket fall och det gick iväg en större grupp med Iker Camãno i den. Jag satt kvar i den jagande klungan och eftersom Rabobank hade ledartröjan så var det dem som höll tempot. Det var ordentligt kallt men jag kände mig bra och höll mig långt fram i klättringarna.
   Men uppför sista bergspriset så var det min tur att bli lämnad bakom, som så många hade blivit tidigare. Klungan sprack av i flera bitar och jag var i andra gruppen. Därifrån var det bara att ta sig tillbaka till mål och jag passerade linjen som 54:a. Iker höll inte hela vägen men kom ändå in på en hedrande 20e plats.

Det kalla vädret var verkligen en stor faktor under sista etappen och nästan hälften av de startande klev av. Jag bjöd mig själv på en flygtur över styret i en av de långa utförskörningarna när jag tvingades väjja för en cyklist som åkte på rumpan. Det resulterade i att jag åkte i ett räcke och landade i snön själv, slog i både knä och axel. Det gick att fortsätta som tur var men ack så farligt att cykla racer i dessa förhållanden... 

Nu är det dags för lite återhämtning innan det är dags för ett block av träning i förberedelse för Vuelta Ciclista Madrid i början av maj, håll tummarna för att vädret är bättre då!

10/4 Tour Doon Hame
Förra året var lite av en besvikelse efter att just Tour Doon Hame var avslutad. Vi lyckades inte prestera vad vi förväntades och eftersom tävlingen är sponsrad av just Endura och att det dessutom är lagets "hemmatävling" i Skottland så är det viktigt att visa vad skåpet skall stå. Detta året var vi motiverade att visa hur mycket bättre vi kan prestera under de tre etapperna under de två tävlingsdagarna.

Första etappen var ganska kuperad och med tre bergspris utmed vägen. Jag ville verkligen gå i en tidig utbrytning och gjorde också det. Jag attackerade och gick iväg med en grupp om 13man redan efter 10km på den 128km långa etappen. Vägarna var verkligen dåliga och i kombination med regn och hård vind så var det en hård dag.
   Jag lyckades i vilket fall ta första bergspriset och det gav mig mersmak att vinna de andra också. Vi hade en stadig lucka till klungan på ca 2min hela tiden och vi i Endura hade 3man i utbrytningen och fick jobb hårt för att få utbrytningen att röra på sig.
   På andra berspriset lyckades jag spräcka utbrytningen på mitten när jag attackerade och lyckades ta full pott över krönet, nu var vi bara 6man kvar som satte full gas mot mål eftersom avståndet till klungan hade krympt.
   Innan sista bergspriset så var det även en sprint om bonussekunder som jag la beslag på och det gav mig 3sek i sammandraget samtidigt som jag ännu en gång tog hand om full pott över krönet och säkrade den prickiga bergatröjan för dagen.
   Men efter detta så tog klungan in mer och mer på oss och med bara 15km kvar så såg vi dem bakom oss. Jag attackerade men blev inhämtad och då kontra-attackerade min lagkompis Erick Rowsell och gick iväg med två andra. Jag ville så gärna brygga upp men de andra två bevakade mig innan klungan hämtade in oss. Det stannade av och såpass länge att Ericks grupp kunde hålla undan och Erick vann etappen! Jag gick in i övre delen av fältet efter en leadout som resulterade i att Scott Twaites blev 5a. Sen var det upp på podiet för att ta i mot Bergatröjan... Kul!

Efter första etappen så stannade vi kvar runtom målområdet i väntan på andra etappen som betod av 25km varvlopp. Det regnade och regnade och det var halt runt de tvära kurvorna. Jag satt långt uppe för att hjälpa laget, och mig själv, till säkerhet. Vi satte upp sprinten för Scott som lyckades vinna ganska klart medans Erick behöll den gula tröjan, två etapp-vinster utav två möjliga.

Tredje etappen skulle bli den hårdaste både banmässigt, längd och väder. Det verkligen öste ner mellan skurarna under det 173km långa etappen över de kala backarna i den skottska terrängen. Våran uppgift var given, vi skulle försvara den gula tröjan samtidigt som vi skulle säkra både min bergströja och Scotts gröna poängtröja.
   Det fanns tre bergspris utmed vägen och jag behövde plocka poäng för att verkligen vara säker på att berga (haha) min tröja. Vilket jag även lyckades göra och jag gick över första backen som andra man och som tredje man över den andra vilket resulterade i att tröjan var min och säker.
   Men direkt efter andra berget så försökte jag smyga mig iväg i en grupp om tre för att lätta lite på trycket för mitt lag. Men klungan jagade in oss och direkt gick en ny grupp om 11man med 4 av våra i Endura Racing och däri Erick. Härifrån var alla "nöjda och glada" i klungan och eftersom vi hade ett kanonläge så rök även mina chanser i en bra placering totalt då jag satt i klungan men en stor tröst var min bergströja.

Utbrytningen höll ända hem medan jag frös mig in i mål 3min efter tillsammans med klungan och lyckades pricka in en andraplats i klungspurten som gav mig 13e platsen på etappen. Hur gick det då med våra pojkar i brytet?
Jo, Jonny McEvoy vann solo för oss med Scott Twaites som tvåa vilket gav oss tre utav tre möjliga etappvinster. Jonny tog även över ledartröjan från Erick men så länge den stannar i laget så är det bara bra.

Totalt under helgen så kunde det inte gått mycket bättre. Vi vann 3etapper. Hade 1a, 2a och 3a totalt (Jonny McEvoy, Erick Rowsell och Scott Twaites). Jag vann Bergströjan medans Scott vann Poängtröjan och vi vann även lagtävlingen, en riktigt bra helg för laget och en fin revanch från förra året!

19/3 Coppi e Bartali 2.1
Det fem dagar långa etapploppet om sex etapper skulle bjuda på många hårda höjdmeter och illamående, sista parten var jag inte alls inställd på innan jag kom ner till Italien. Tävlingens inledande fyra etapper hölls i regionen runt Rimini och de avslutande två runt Modena. Ja, vi passerade Ferrari fabriken på väg till starten en av dagarna… och visst rullar dem på vägarna även om de påstås vara kris i Italien, samt några Lamborghinis, med ett literpris på bensin på över 1,8Euro per liter...

Första etappen var ett varvlopp på totalt 140km över 10varv. Under första delen av loppet gick det en liten utbrytargrupp som sedan blev jagad av diverse lag som inte var representerade. Jag kände mig bra för dagen och det var dags att klämma till något bra så när gruppen blev inhämtad med 3varv kvar att åka så prickade jag in den avgörande utbrytning som visade sig skulle hålla ända in till mål. Vi hade ett bra flyt i gruppen och nästan alla tio delade på arbetet för att det skulle hålla till mållinjen. Och med bara km kvar så drog det ihop sig och givetvis ville alla vinna.
    Med 1km kvar så stannade det av och jag såg min chans, jag la alla kort på bordet och laddade från tårna. Jag lyckades skapa en lucka på utbrytningen men motvinden var för hård. I efterhand när jag sett målgången på tv så kom dem tillbaka på mitt hjul ganska fort men när jag väl gick full gas så tvekade jag, såg mig inte om och gick för att hålla till linjen. Men med 200m kvar till mål så passerade dem mig och med bara 50m kvar så passerade även de första i klungan mig, även om vinnaren kom från gruppen. Jag förlorade allt på mindre än en km, att det kan gå så snabbt… jag gick in på 17e plats på samma tid.

Kolla gärna länken från Italienska TV:
www.youtube.com/watch?v=UyxmfZGWQOw&feature=youtube_gdata_player

Andra dagen bjöd på en dubbeletapp och etapp 2a på morgonen var ”bara” 100km men med några ordentliga klättringar innan mål. Jag kände av mitt högmod under gårdagen och kom inte över sista stigningen med första gruppen utan kom i mål med andragruppen några minuter bakom.

Etapp 2b på eftermiddagen, lagtempo, var desto bättre. Även om vi hade en riktigt dålig förberedelse innan start så lyckades vi väldigt bra under de 16km som skulle köras mot klockan. Det var en teknisk bana med mycket rondeller och kurvor. Även om detta var mitt första lagtempo någonsin, och det första med denna kombination av 8 åkare i laget för den delen, så gick det fort. Vi satte bästa tid vid mållinjen och endast Team NetApp lyckades klocka en bättre tid. Vi blev 2:a frustrerande nära, 8sek(!), efter Team NetApp.

Etapp 3 under tredje dagen var på en riktigt hård bana där det bara var backe på backe under de 150km som vi skulle åka. Det hela skulle avslutas på fyra små varv med en brant stigning upp till mål. Eftersom jag redan var ute ur sammandraget i och med min tidsförlust under etapp 2a så gjorde jag mitt jobb för att hjälpa fram de andra i laget. Jag satt med fram till 20km återstod innan jag fick ge mig. Paul Voss däremot var bästa för dagen i laget och han gick i mål som 9a, i och med lagtempot under etapp 2b så klättrade han in på topp10 i sammandraget. Vi förlorade Jonathan Tiernan-Locke och Dean Windsor efter etappen p.g.a. magsjuka…

Etapp 4 om 159km skulle bli än värre än gårdagens, både bana och känsla. Att vi hade magsjuka som började sprida sig i laget gjorde de hela mindre trevligt. Jag kände mig hängig, lite illamående och allmänt trist i magen innan start men jag ville verkligen starta då jag visste att efter dagen så var det 14,3km tempo som jag laddad så hårt för.
   Det blev en riktigt hård dag och när vi började komma upp mot de brantaste stigningarna (runt 20%) och jag försökte spänna benen så hårt det bara gick så krampade magen och jag fick se mig avhängd. Jag plågade mig i mål med illamående för att jag just skulle kunna starta tempot i förhoppning om att bli bättre över natten. Paul Voss fortsatte i god stil och slutade på ännu en topp10 på den stenhårda etappen och klättrade till 6e plats i sammandraget.

Jag fick en riktigt hemsk eftermiddag och natt efter fjärde etappen och jag kunde knappt få i mig något att äta. Jag mådde dock bättre när jag vaknade upp och tog mig samman för lite frukost. Det fanns förhoppning om en start och även om jag mådde pyton under testvarvet så beslutade jag mig för att starta.
   Det 14,3km långa tempot på den platta och lite tekniska banan borde passat mig som handen i gummihandsken. Nu fick jag plåga mig igenom de inledande 5min innan jag hittade någon sådär rytm. Efter det så blev det bättre och jag orkade dra ganska höga växlar men det var ju försent och jag passerade mållinjen på tredje bästa tid för stunden. Men eftersom det var tidigt så fanns det många som ville peta ner mig och jag blev tillslut 26a. En stor besvikelse för i och med tempot i Vuelta a Murcia så var detta ett stort mål för mig. Å andra sidan, att gå in på topp30 med den känslan jag hade inför etapp 5 är kanske inte så illa ändå, även om det var ett stort nederlag…
   Paul Voss hade benen med sig idag igen och knep 7e platsen på etappen och det gav honom och Endura Racing 6e platsen totalt i Coppi e Bartali, väldigt starkt gjort!

Nu är det dags att fylla på med ny energi och ta sig tillbaka till nivå så snabbt som möjligt igen, sjukdom är inget som gör en snabbare men dålig återhämntning kan förvärra det hela.  

Foto: www.cyclingnews.com